Den dagen jag blir mamma kommer jag nog bli super nojig. Troligtvis kommer jag bli den nojigaste person ni någonsin mött. Jag har som sagt inga barn idag, men jag har en hund. För ett par dagar sedan var Wille inte så bra i magen, och jag blev nästan helt hysterisk. Sen började jag oroa mig. Tänk om han inte blev bättre tills jag skulle iväg dagen efter, tänk om han bajsar inomhus (detta har faktiskt hänt en gång då han hade diarre), tänk om han skäller och grannarna sparkar ner dörren. Oh herregud, om grannarna sparkar ner dörren ser de att jag inte diskade imorse! Så där kan jag hålla på! Hur löjligt som helst, jag vet!

Först av allt tror jag att någon av grannar skulle ringt mig först innan de sparkade ner dörren. Eller i alla fall få fatt i en nyckel. Sen började jag tänka, om jag blir så nojig över lite diarre, hur kommer jag att bli sen när ens barn får feber. Jag kommer nog vara en utav de mammorna som har sjukhusupplysningen på speed dial. "Hej, det är Mia igen, xxx har 37,9 grader nu, är det normalt?"

Om nu Wille hade kunnat prata (tyvärr förstår jag inte voff-voff språket) så hade han lugnt och sansat kunnat berätta för mig att han redan mådde bättre innan jag åkte hemifrån, så hade jag inte behövt bli så nojig.

But that's life! Jag ska verkligen försöka bli o-nojig.