Vaknade imorse utav att regnet öste ner utanför fönstret. För mig gjorde det inget eftersom jag är hundledig idag och behövde därför inte bege mig ut. Låg istället kvar i sängen och bara myste. När jag låg där och tänkte kom jag att tänka på ett minne jag har från ett par år sedan.

Vi hade precis flyttat till Kina, hade endast varit där några veckor, det var första dagen i min nya skola- jag var livrädd!Allt var nytt- landet, språket, människorna. Vi var fyra tjejer i min klass- jag och tre koreaner. Killarna höll sig mest för sig själv. De tre andra tjejerna pratade endast koreanska med varandra och jag kände mig så utanför. Jag hade en klass i mandarin och läraren pratade väldigt lite engelska, endast kinesiska. Jag kommer ihåg hur hon bad mig skriva ner vad jag kunde i kinesiska, med hjälp utav mina klasskompisar förklarade jag att jag inte kunde någon kinesiska överhuvudtaget. Hon kollade lite konstigt på mig och bad mig istället skriva ner, på engelska, vad jag ville lära mig på kinesiska. Allt kändes helt hopplöst.

Jag blev så glad när våran klassföreståndare sa till oss att vi skulle få sluta redan vid lunch eftersom det var en storm på väg.Vi blev skickade till bussarna och när bussen kom fram till området vi bodde på stod mamma där och väntade på mig. När jag kom hem grät jag hejdlöst. Jag kunde inte förstå varför jag hade gått med på att flytta från Sverige. Pappa kom hem tidigare från jobbet eftersom de hade blivit meddelade om stormen också, jag kommer ihåg hur mina föräldrar försökte tröst mig i flera timmar. Stormen kom- regnet öste ner och vinden ven. Det regnade så kraftigt att stuprännorna inte hann med och vattnet rann in vid våran altan dörr. Dagen efter när vi gick ut från huset såg vi hur många utav träden hade knäckts som tändstickor utav den hårda blåsten. I bussen på väg till skolan såg jag flera hus som hade blivit förstörda utav stormen. Jag hade det rätt bra jämfört med många andra den dagen. Givetvis tycket jag vid detta tillfälle att mina problem var det största i hela världen, men när jag ser tillbaka på det så inser jag att så var givetvis inte fallet.

Mycket har hänt sen dess. Jag lärde mig älska Kina, människorna och allt landet har att erbjuda. Jag har genomgått andra prövningar sedan dess och en sak är säker - vid varje prövning växer man som människa och lär sig något nytt. Jag skulle för allt i världen inte vilja vara utan den tid som jag fick i Kina.